Relativ tidsuppfattning

Igår besökte jag plikttroget Arbetsförnedringens drop-in-tid för en uppföljning. För hen som aldrig varit med om detta beskriver jag det i korthet: Gå in, bli uppskriven på lista (analogt givetvis) och sen under tystnad vänta på tur i ett stort ljust rum tillsammans med ett trettiotal andra olycksbröder. Jag fick vänta i en timme. Den timmen har redan blivit konturlöst och svår att minnas, vilket fick mig att fundera kring tiden och minnet.

Det sägs att om vi utsätts för många intryck, som under ett bungy-jump, kommer hjärnan att sortera händelsen som meningsfull och tiden kommer att tänjas liksom ett ultrarapid-fenomen dvs. om vi upplever många intensiva, intressanta och unika ögonblick under en månad så kommer tiden att saktas ner och uppfattas som en lång tidsperiod samt placeras i långtidsminnet. Andra saker som föräldramöte i skolan eller stunderna med “det är nitton samtal före dig” skapar hålrum och en upplevelse av att tiden flyger förbi.

Av den anledningen är det väldigt sällan någon säger att tiden kryper fram. Uttrycken: “det känns som det var igår jag tog studenten” eller “tiden bara springer iväg” förekommer betydligt mer frekvent. Slutsatsen måste bli att livet på något jävla sätt lätt blir till ett väntrum där inga intryck fäster, där tiden flyger iväg och dagar blir svåra att särskilja och onödiga att minnas.

I filmen Back to the future finns en scen där Marty Mcfly tittar på ett gammalt foto och ser hur personerna långsamt suddas ut. Gissa vilken av mina timmar som sakta håller på att glida in i dimman.

Tiden är en sneaky fucker!

Det värsta lurar alltid runt hörnet

Den utmattade armbågen skjuter strålar av smärta till hjärnan. Lika instinktivt som den ömmande kroppsdelen mekaniskt masseras kommer tanken på cancer, och döden, och allt som inte hunnits med.

Eller när jag för några år sen upptäckte knölar på huvudet. Just det, cancer! Känna, pilla, få lite ångest och sen effektivt förtränga.

Så finns det ju förstås de som får cancer på armbågen. Hujedamej!

Men det går ju alltid att slå på TV:n och glömma, eller rättare sagt få lite perspektiv: Världsekonomin kraschar, krig, svält, arbetslöshet, Peter Settman, ebola, USA, global uppvärning och Reinfeldts skilsmässa. Fett och socker för hjärnan. Lättsmält, onyttigt och beroendeframkallande till den grad att svettningar utbryter om den dagliga dosen av elände uteblir. Vid avvänjning är det lätt att fabricera egna undergångsvisioner.

Smärtan på armbågen berodde förmodligen på torr hud.

Eller…

En flytning i julklapp

En lång trappa. Den leder ner till en annan kultur. Väl nere strömmar behagliga dofter mot ansiktet. Skor byts mot tofflor och pulsen sjunker. Vi talar tyst. Du ska inte ha någon musik där inne, tystnad är bäst. Klarar du det? Frågar den väna varelsen.

Instruktioner följer, jag lyssnar halvhjärtat och tänker på att kuken kan smita ut från springan i badrocken. Damen är orolig för att jag ska få salt i öronen. Det är jag med.

Sen öppnar sig universum och jag svävar omkring bland mina egna hjärnspöken i mer än en timme. Där nere i källaren, flytandes i en kolmörk snäckformad tank, hänförd av den annars så förhatliga panflöjtsmusiken, kändes det som om kroppen mindes detta på något sätt.

Jag kom på vad det var så snart luckan öppnades och den kalla luften svepte över kroppen. Jag svalde ett skrik och såg mig om för att försäkra mig om att det inte stod någon vitklädd tant bakom tanken, redo att smiska fram skriket jag kvävde så väl.

Sen pratade Ann och jag om tempo, meditation, Joe Rogan, drack druvsaft och tyckte att vi delade någon form av hemlighet.

Måste komma ihåg att tacka mor för den fantastiska julklappen.

 

GMO

Efter att ha sett den amerikanska dokumentären om genmodifierad gröda och konsekvenserna som det innebär att äta en modifierad gröda eller att äta ett djur som utfodrats med modifierad gröda, ilade en rysning utmed ryggen och obehaget fick mig att undersöka förhållandena i Sverige.

Det visade sig att vi har, vad jag förstod av dokumentären och livsmedelsverkets sida, likvärdiga restriktioner som USA gällande GMO, vilket innebär att produkten i butiken måste märkas om den innehåller GMO medan det är fritt fram att utfodra boskapen med sådant foder utan att behöva ange det. I dokumentären härledde de en hel rad sjukdomar, som allergier, alzheimers, fettma m.fl., till kost som kom från genmodifierad gröda, oavsett om det hade getts som mat till djur eller intagits direkt.

Modifikationen av växternas DNA innebär många fördelar vad det gäller bekämpningen av olika skadedjur och även storleken på skörden. Och med det öronbedövande klirret från kassan blir det nog svårt för de stinna magnaterna att höra gnället från gatan.

Även om jag känner mig lite som en foliehatt och alarmist så har jag bestämt mig för att majs och sojabönor inte längre är något som jag frivilligt stoppar i käften. Det räckte med att jag höll i en påse popcorn för att alzheimersspöket skulle visa sig och skrämma snackssuget ur mig.

Maktens korridorer

Det sägs att staten och parlamentarismen förlorade makten till medierna när informationalismen slog igenom med hjälp av TV:n i slutet av sextiotalet. Detta är vår statsminister givetvis medveten om och därför, tror jag, är ett besök i Schibstedhuset ett sätt att rekognosera fiendeland.

Ironin är att medierna förlorade makten i början av nittiotalet då internet slog igenom på bred front. Folket var inte längre beroende av att sondmatas med Reuters, AP eller Bonniers sanningar. Men det är väl en naturlag att de som tror sig ha makten inte kan se skogen för alla mygg.

Det vore en välkommen överraskning om mr. president bokade möte med thepiratebay, Assange eller kanske tog en rundvandring i facebooks big data center i Luleå, så att verkligheten blev lite mer verklig även för de institutionaliserade pappersmupparna i regeringen.

Moralpanik i styrelserummen

Aldrig har jag väl hört något så jävla dumt som att banker tar sig rätten att moraliskt bestämma vilka varor och tjänster som ska vara lämpliga att sälja. Jag misstänker att de okultiverade sifferslavarna drar gränsen ungefär vid solsidan, resten kan betraktas som avskräde på lönsamhetens skrupelfria kompost. Apropå dagens stora skandal.

Drar mig till minnes att den gode Adolf i mitten av förra seklet benämnde allt som inte passade de fascistoida galoscherna som entartete kunst, vilken i slutändan innebar att folket kunde välja mellan att se propagandafilmer eller ingenting. Lyssna på Wagner eller ingenting.

Jag har ingenting emot varken propagandafilmer eller Wagner, i lagom doser förståss . Det säger sig själv att man ibland måste varva med lite Morbid angel eller någon Fulchi-rulle. Jag passar på att göra så innan bankerna stänger kranen. DÖD ÅT KAPITALET.