Hitta hem

Jag hade på allvar glömt bort min egen hemsida när jag av en slump hamnade på den via en sökning.

Det var ett tag sen sist. Hej igen alla asgamla texter och info. Vill ni ha nya kamrater?

OK då. Det blir ett nytt försök att vara tillräckligt intresserad av mitt eget liv för att dokumentera det. Det händer lite grejer med banden, en video på gång medan poddidén är så jävla nerlagd den kan bli.

Spännande va!?

image

Powerbreak

Fucking ey! Ge rasten en push genom att lira patapat. Jag skrev mitt namn i olika tempon upprepade gånger, kanske för många, och lyckades roa mig i minst 10 minuter; och kände mig dessutom både pigg och motiverad efteråt.

patatapedit

 

Vilka är vi egentligen?

Kanske är det bara jag som genom yrket möter en mängd tester av olika sort och kvalité, och därmed är ganska luttrad vad det gäller både utformning resultat. I vilket fall så hamnade jag på en sida med en hel drös personlighetstester och valde att göra The big five.

På 70-talet kom två grupper av blandade akademiker oberoende av varandra fram till att alla personligheter kan kokas ner till fem primära kategorier och därav namnet “The big five”. Frågorna är därför tänkta att utröna hur testpersonen förhåller sig till de fem koncepten och sen ge ett snitsigt svar i procent. Nedan följer de fem kategorierna i en owikipediad översättning :

  • Öppenhet
  • Samvetsgrann
  • Tillmötesgående
  • Kommunikativ
  • Känslomässig stabilitet

Jag gjorde testet själv för att jag var så hejdlöst nyfiken, men egentligen är det tänkt att någon nära vän eller någon familjemedlem ska kryssa i rutorna och utvärdera. Testet visade därför inga större överraskningar, vilket jag säger i all ödmjukhet, även om testet inte framhåller ödmjukhet som ett av mina främsta drag.

perstest

 Det var ganska roande och svaren kan säkert säga något till dem som inte har för vana att ifrågasätta sig själva. Men att dra några slutsatser om någons personlighet enbart baserade på “big five”-test är förmodligen ytterst vanskligt.

 

Avgå omedelbart Beatrice Ask

Ingen kan ha miscannabis-aftonbladsat…är ett ganska slitet uttryck som dessutom är nästan helt omöjligt att använda idag då informationsflödet är så enormt och så diversifierat att ingen kan ha koll på allt, eller ens en promille. Men om det har lyckats undgå någon att sveriges justitieminister inte har någon utbildning, att hon inte vet något om drogen som hon förbjuder, eller att hon inte har en aning om vad källkritik är; så sammanfattar jag hennes senaste blunder i korthet här.

Först ut blir självklart artikeln i den parodiska nättidningen som startade allt samt Beatrice Asks reaktion på den, som hon lyckligvis hade den goda smaken att posta på facebook. Det dröjde givetvis inte länge förrän denna kolossala blunder spridit sig ändå till “nyhetsredaktionerna”. Läs vilken skadeglad kvällstidningsartikel som helst, innehållet är det samma:

colorado

Många blev givetvis så upprörda över Beatrice självgoda och banala uttalande att nätet snart svämmade över av fyndiga bilder och hätska blogginlägg. Det kan behöva förtydligas att Bejerot som nämns i notisen brevid är den svenska narkotikapolitikens fader.

Hela den här skandalen har en mycket allvarlig klangbotten eftersom justitieministern driver en agenda att höja straffen på narkotikabrott. Agendan driver hon med bakgrunden av att inte ha ens de mest rudimentära kunskaperna om cannabis, vilket hennes inlägg på facebook visar med all tänkbar tydlighet, eller vilka konsekvenser hårdare straff får för människan och samhället. Det sistnämnda går att läsa om i accentmagasin.

Snart började en genial video spridas där självaste Hitler rasar mot Fru Asks dumheter. Visserligen var det Sofia Arkestål från stureplanscentern som låg bakom den, kanske med propagandistiska baktankar, men det förlåter vi henne:

Slutligen tar det fart på riktigt och nyheten börjar spridas internationellt. Jag misstänker att de utländska medierna har svårt att faktakolla och förstå denna bisarra nyhet, därför publicerar de nästan identiskt innehåll utan varken slutsatser eller diskussion:

AskGivetvis måste Beatrice Ask avgå, givetvis måste personen som tillsatte henne avgå och uppenbarligen måste svenska folket ställa krav på att beslutsfattarna har någon form av utbildning där grundkravet är att hen förstår den vetenskapliga metoden.

Om någon som läst detta blivit sugen på att utbilda sig om cannabis så rekommenderar jag The Union, som finns tillgänglig på tuben. Om någon vill finna tröst i att det faktiskt finns en sund diskussion bland journalisterna så rekommenderar jag Johanna Nylanders krönika.

Krossa facismen!

Portalen som inte var damned to vanish.

Nu släpps snart plattan som legat i malpåse sedan början av millenniet: Portal “For all that is damned to vanish”. Vi spelade in den och skulle lansera den i  en tid präglad av skivbolagsdöden, internet-bubblan och Napster. Det gick inget vidare och samtliga lovande kontrakt gick om intet på ett eller annat sätt. Men nu ska alltså det holländska bolaget VIC records släppa den tio år senare och lansera den som ett nysläpp. Undrar om de kommer undan med det?

Svalan har fått ny luft under vingarna

Efter en tids sjukdom och en tids tillfrisknande, men fortfarande sjukskriven, hände det magiska ögonblicket då sjukdomen lämnade kroppen och något annat ljusare fenomen flyttade in. Det var en mycket gripande sekund. Utanför fönstret var sommaren energiskt upptagen med att surra och lukta när glädjen äntligen kom tillbaka efter en längre semester. Glädjen valde att presentera sig som en ungdomlig och mycket vital kantarell sprudlande i gula nyanser med tratten käckt på sned. Helt utan förvarning stångade sig en mening ut genom munhålan vilket fick mig att utbrista “Ja e en happy kantarell”. Sen skrev jag och min gula ledsagare den här stänkaren på ungefär åtta minuter.

Låtskrivandet och inspelandet var mycket roligare än vad jag kunde minnas. Därför har jag en nyväckt ambition att spela in några fler melodier med enklast möjliga arrangemang, vilket ironiskt nog är bland det svåraste som finns. Nästa låt kommer att heta något i stil med “Dit där sorger försvinner” och ha en Frälsningsarménsk touch.

Låt nu kantarellen leka i din öronsnäcka en liten stund.

HD lurar ingen, inte ens hen som vill!

Äntligen! Det måste vara fem år sedan jag såg HBO-serien Band of brothers sist. Då såg jag den på en 32-tums tjock -TV från slutet av nittiotalet via en DVD-spelare (Det är lätt beroendeframkallande att försöka få med så många legitima bindestreck i en mening som möjligt). Med total hängivelse levde jag mig in i de prövade soldaternas fasansfulla äventyr. Mest gripande var det när E-kompaniet skulle hålla stridslinjen vid den holländska staden Bastogne. Snön föll över de frostbitna soldaterna, som kurade ihop sig i sina värn så gott de förmodde, och himlen var ett fyrverkeri av briserade granater (Bindestrecket används flitigt i serien: D-day, H-hour…).

Men då var då och nu är nu.

Jag köpte Blu-ray-version av serien och förväntade mig att bli fullständigt knockad av den knivskarpa bilden. Det blev jag också. Varje detalj blev synlig och det kändes nästan som om skådisarna klev ur TV:n. Den facinationen släppte snart och förbyttes till tragikomiska iaktagelser gällande kulisserna eller den patetiska fejksnön som som inte smälte när den mötte soldatens varma händer. Magin var borta.

Sedan dess har jag talat mig varm för grynig, oskarp och lågupplöst video där man får möjlighet att lägga till själv och fantisera ihop något till de pixligaste delarna av bilden.

I DN kunde man i dagarna läsa: “Tjock-tv är det nya”, sade Albin mellan två tuggor mediokra lunchdumplings. LD-förespråkarna blir fler och jag tror inte att det är för djärvt att spå om en framtid där där vintage-film med gryniga bilder blir lika rätt som Instagram.

Jag kan även meddela att magin infann sig igen så snart serien spelades upp i ett härligt, murrigt och lågupplöst xvid-format. Ibland är det najs att inte se allt helt klart, att lura sig själv lite grann.

Relativ tidsuppfattning

Igår besökte jag plikttroget Arbetsförnedringens drop-in-tid för en uppföljning. För hen som aldrig varit med om detta beskriver jag det i korthet: Gå in, bli uppskriven på lista (analogt givetvis) och sen under tystnad vänta på tur i ett stort ljust rum tillsammans med ett trettiotal andra olycksbröder. Jag fick vänta i en timme. Den timmen har redan blivit konturlöst och svår att minnas, vilket fick mig att fundera kring tiden och minnet.

Det sägs att om vi utsätts för många intryck, som under ett bungy-jump, kommer hjärnan att sortera händelsen som meningsfull och tiden kommer att tänjas liksom ett ultrarapid-fenomen dvs. om vi upplever många intensiva, intressanta och unika ögonblick under en månad så kommer tiden att saktas ner och uppfattas som en lång tidsperiod samt placeras i långtidsminnet. Andra saker som föräldramöte i skolan eller stunderna med “det är nitton samtal före dig” skapar hålrum och en upplevelse av att tiden flyger förbi.

Av den anledningen är det väldigt sällan någon säger att tiden kryper fram. Uttrycken: “det känns som det var igår jag tog studenten” eller “tiden bara springer iväg” förekommer betydligt mer frekvent. Slutsatsen måste bli att livet på något jävla sätt lätt blir till ett väntrum där inga intryck fäster, där tiden flyger iväg och dagar blir svåra att särskilja och onödiga att minnas.

I filmen Back to the future finns en scen där Marty Mcfly tittar på ett gammalt foto och ser hur personerna långsamt suddas ut. Gissa vilken av mina timmar som sakta håller på att glida in i dimman.

Tiden är en sneaky fucker!